slaskrädsla

det på den tiden då rufus liten var
snabb som en vessla vig som en utter och av sig väldigt glad
på vintern och i skymningen en moddig väg ett översnöat gångställe och av någon anledning ut vi gick att något schackliknande spel vid vägkanten spela fortsätta
med pjäserna vi skojade där vi på knä mitt i snöslasket från plogbilen låg på våra midjor vickande
allt mörkare det blev inga gatlyktor inga hus heller fast just vår lägenhet vi lämnat till farmors hus i kärr-torp straxt vi kommit man tro kunde
men det snarare någonstans i nackareservatet vid brostugan var hur det nu komma sig kunde eftersom plogbilen förbi just kört  
det väl av sig kom att sådana eftermiddagar jag
inte sällan ut i skogen har i skymning inbakad och snöslask gått

rufus en mörkblå overall i skön att hålla och på huvudet inget hade
och märke jag plötsligt till lade att han inte några skor på sig heller hade ett par sockor bara tjocka blåa mitt i slasken
men så du inte ha det kan
visst jag kan sa rufus och iväg i mörkret utmed vägen slank
reflexer och gatlyktor inga jag honom då och då som ett blått streck bara såg som bort från vägen styra jag försökte
men för rufus det lek bara trodde var och allt mindre synlig längs vägen tillbaka och fram sprang som en hundvalp på lek i sina blå sockor slaskiga ganska nu

bilen jag tyst hörde och ganska långsamt men ändå bil och ropade jag något svar inte hördes och allt svårare att se och tiden regredierade och januarinittonhundrafemtio blev
och kom så bilen och nästan ingenting jag nu se kunde och bilen alldeles intill och rufus borta och jag för ögonen mig tog men inte upp få kunde
jag blind blivit hade och bilen stannade
något ljud från bilen eller rufus varken hördes

sålunda jag på eftermiddagen ett hotell i köpenhamn ensam drömde när livet form av ett minne stort av saknad tar och händelser som råkar man ihåg komma ner som kulor i små inbuktningar i minnet rullar