mer om heide och hennes försvinnande

tidens pil pekar bort
dag som natt
utspridande aska kring våra minnen bland annat av flickan vid namn heide från enschede
heide hade små händer och ett hårspänne som höll upp hennes lugg
heide var vad man säger väldigt söt
jag älskade heide efter vad jag vid den tiden för-mådde
hon var liten men i all sin litenhet väldigt målmedveten och modig
det kunde vara därför jag älskade henne eller så var det kanske att hon blev förälskad i det hon trodde var jag

heide var på flykt undan sin ostindiske afrikan vars släkt till vardags hade hand om deras lilla pojke
det var på tunnelbanan denna ostindiske afrikan skulle döda oss men vi gömde oss på golvet i vårt kontor på sexton newport street
där låg vi i natten som ni redan vet låtande reflexerna från dansskolan tvärsöver gatan spegla sig hur dom ville i vår himmel
våra händer dansande luftmusik vid tanken på vilket mitt hjärta ännu en gång får luftgropsångest liksom vid tanken på att jag inte vet heides efternamn och inte kan nå henne i hennes för tidiga död i armarna på en överlevande hippie en panflöjtspelare från det inre av san francisco

hon gick förlorad för mig en tidig morgon på väg till fiskmarknaden som ett skepp efter en stormig natt kan gå förlorat på mycket stilla vatten
det var samma fiskmarknad som samuel johnson en gång var på väg till och på den tiden jag läste somerset mougham

solens morgonskin var vemodigare än vanligt och för en kort stund pilade tiden omkring i kringelikrokar som hade den yrsel men fann sig snart och gav sig iväg i sin obönhörliga riktning bort från heide och minnena av henne sprids ut med askan
en dag kommer ingen att någonsin ha älskat heide